för mig, är det alltid vi...
Jag tänker på den dagen vi träffades för allra första början.
Allt stämde, allt föll på plats & du hjälpte mig att tänka på annat.
Tiden vi hade tillsammans var den bästa någonsin,
du gjorde mig lycklig...
Helt ofattbart att av en ren slump var jag där & träffade dig.
Jag tänker - 'Hur skulle det varit om jag inte skulle varit där just då?'
'Hade du aldrig träffat mig? , Hade jag varit samma person som innan?'
Jag är så tacksam över att jag fått chansen att ställa allt till rätta,
men istället kastade jag bort chansen, sket i allt och försökte glömma.
Jag försökte glömma allt, glömma dig, glömma allt vi gjort tillsammans,
glömma dagarna vi var som lyckligast.
Men jag har erkänt för mig själv och insett, att det är inte så jävla lätt,
att glömma bort personen som betydde allt för mig.
Jag vill spola tillbaka tiden, vill ha det så som det var innan allt detta.
Helt otroligt hur en helt okänd person som du var,
plötsligt betydde världen för mig.
Du var verkligen perfekt och det finns inget fel med dig.
Jag fick en känsla jag aldrig hade känt innan.
Jag var kär & allt är mitt fel.
