I really fucked it up this time. Didn't I, my dear?
Shit, jag tänker verkligen för mycket.
Att jag ens orkar bry mig om allt omkring mig.
Visste inte ens att jag vart stark nog att hantera all hat,
rädlsa, sorg och aggressivitet som finns inom mig
i min lilla bubbla, i min egna lilla värld.
Inbillar mig att allt är fucked up.
Eller inbillar jag mig inte. Hm, kanske inte.
Tvivel och mummel.
Ja, men detta är nog JÄTTE hälsosamt.
Och här sitter jag, en människa
som inte varit ute i den kalla ensama världen idag.
Helt rubbad i huvet.
Jag skrattar åt mig själv för fan, detta är inte bra.
Tror jag behöver ta och sova.
Men det hjälper inte, tankarna förföljer mig vart jag än går.
Här i världen finns det inga undanflykter, nej nej nej.
Dessutom så, hur länge jag än sover,
ser jag fortfarande drogad och trött ut i ögonen.
Det gör jag alltid.
Hm, undra varför?
Jag tror jag vet svaret. Yes, helt säker.
Felet är nog helt enkelt mig själv.
Dem krampanfallen jag får i mitt hjärta ibland. Och smärtan.
Jag tror Det är tecken.
Tecken på förlorad och saknad av kärlek.
Det gör ont, att ingen ser det.
Jag blir lämnad av mina bästa vänner.
Jag behöver hjälp.
Av någon som förstår mig.
Eftersom ingen läser, så kan jag lika väl skriva till mig själv,
som vanligt.
Trots allt så pratar jag ju med mig själv.
You'll never be what is in your heart
Weep little lion man,
You're not as brave as you were at the start.
Kommentarer
Trackback
